Om klimatångest och förnekelsens sociala organisering

Under sommaren har medierna flödat med katastrofala nyheter om klimatrelaterade extrema väderleksförhållanden globalt och även här i Europa: I fler länder runt Medelhavet rasar skog- och markbränder. Flera döda, Hela årets regnmängd på tre dagar: översvämmningar i Kina. Människor fastnade i de översvämmande tunnelbanorna, Värmerekord på över 49 grader – minst 200 döda i USA och Kanada, Översvämningar i Tyskland och Belgien – ”en av de värsta i historien”, Skogsbränder i Kalajoki – största i Finland sedan 1970-talet, Forskarna ser tecken på att Golfströmmen kollapsar – för att nämna några.

Klimatkrisen känns närmare än någonsin förut. Människors klimatångest bara ökar. Frågan framstår: Vi har vetat om klimat- och ekologiska krisen sedan 1970-talet. Hur har vi låtit situationen gå så här långt?

​​​​​​​
Vad orsakar underlåtenheten att agera i klimatfrågan?

Sociologen Kari Marie Norgaard beskriver i sitt verk Living in Denial: Climate Change, Emotions, and Everyday Life vilka olika faktorer som påverkar. Förut har förklaringarna varierat från att människor inte har tillräckligt med information om ämnet, att klimatvetenskap är för komplicerat, eller att klimatskeptiska propagandakampanjer missleder folket. En annan mer cynisk förklaring har varit människans brist på intresse, att vi är giriga och tänker främst på vårt självintresse och mer omedelbara problem, som också den problematiska teorin om allmänningens tragedi framhäver. Dessa teorier resulterar ofta i ett tankesätt att om människor får den rätta informationen, är det i deras egenintresse att agera genast, kommer de resa sig och kräva förändring. Brist på information förklarar ändå inte det paradoxala fenomenet där kunskap och konsensus bland forskare om klimatförändringen redan är obestridlig, medan det politiska intresset inte resulterar i handlingar. Nordgaard vänder sig dock till en annan förklarning, ett synsätt där vanliga människors känslor, likgiltighet och förnekelse av klimat- och hållbarhetskrisen affekteras av förnekelsens sociala organisering.

Urkoppling mellan vardagen och abstrakt information

Allt detta leder till en absurd situation, där vi lever med kunskapen om att vårt levnadssätt borde ändras på avgörande sätt och att det borde hända snabbt för att sakta ner klimatuppvärmningen, men ändå fortsätter med livet som om ingen fara existerar. Det sker en urkoppling mellan den abstrakta informationen och det aktuella vardagslivet vi lever.

Denna urkoppling är inte en slump. Samhället lär oss vad vi ska lägga märke till och vad som skall ignoreras genom optisk socialisation. Sociologen Eviatar Zerubavel har studerat förståndets sociologi (sociology of the mind), och förklarar optisk socialisation som en process där separation av det relevanta från det irrelevanta är till största delen skapat genom konversationer och sociala normer. Vi lär oss vad vi ska ignorera, och först efter detta blir det så kallade irrelevanta naturligt och logiskt. Denna sociala formning av minnen och tankemönster skapar i klimatkrisens fall en social organisation av förnekelse. Denna form av förnekelse sker inte bara på psykologisk individnivå, utan också då sociala normer och interpersonell interaktion samt den bredare politiska ekonomiska kontexten påverkar vad man väljer att intressera sig för. Både sociologisk och psykologisk forskning måste tillämpas för att förstå den mentala processen av ignorering, och Zerubavel intresserar sig för den normativa samhälleliga processen av vart vi riktar (och inte riktar) vår uppmärksamhet. Enligt Antonio Gramsci är social kontroll stadgad i acceptans av idéer som förhindrar social förändring, och huruvida dessa idéer legitimeras. Men varför upprätthåller vi dessa preventiva idéer, och till vilket pris? Den optiska socialisationen stadgas, och det har länge verkat som om allmänheten inte vill veta om klimatkrisen. Denna vanföreställning och förnekelse förvränger verkligheten samtidigt som det känns vardagligt. Men om inget i samhället runt oss speglar klimatkrisens verklighet, blir saken ännu mer skrämmande. Tystnad är därmed inte bara en produkt av rädsla, utan en källa till den. Att förneka sina känslor är psykologiskt utmattande, och deltagandet i denna tystnadens konspiration skapar känslor av ensamhet och distans från andra. För att överkomma vilken som helst rädsla, brukar det hjälpa att tala om saken. I klimat- och hållbarhetskrisens fall borde vi fortsätta låta forskarna presentera de vetenskapliga sanningarna, men också skapa historier, narrativ av positiv förändring, symboliska händelser och en delad gemenskap.

Känslor är inte en motsats till sanning

För att dras ut ur den förhindrande socialisationen måste relationen mellan de till synes personliga och privata känslorna undersökas i den sociala strukturen och politiska ekonomin. Känslor och logik är inte dualistiska, och starka känslor kan faktiskt leda till protest och social förändring. Emotioner är sammanbundna med moral, som kan motivera potentiella deltagare att komma med i rörelser, och skapar en bas för solidaritet.

Marxistiska teoretiker poängterar kopplingen mellan det materiella och den dominanta diskursen, dvs. hur den ekonomiska elitens politiska och ekonomiska handlingar ses som sunt förnuft av allmänheten. Att tänka på miljöförändringen är svårt för människor i ’västvärlden’, då den skapar obehagliga känslor som går emot nyliberala kulturella normer. I rika länder är problemet alltså huvudsakligen inte brist på information, utan den sociala organiseringen av förnekelse.

Främsta botemedlet är handlingar

Vi står inför ett paradigmskifte: klimat- och hållbarhetskrisen accelererar, den globala politiken blir mer spänd och coronapandemin har visat hur oberäkneliga naturprocessernas störningar kan vara. En sak är säker: världen måste ändras, snabbt. Extrema väderförhållanden skapar redan ångest och obehag för allt fler, och om oron börjar dominera livet är det viktigt att söka professionell hjälp. Det främsta botemedlet till klimatångest för många är ändå att bemöta sina känslor och delta i kollektiva klimataktioner. Genom att ha kroppen med i politiken, i protester av alla slag, skapas en känsla av att ha makt över sin situation. I min erfarenhet hjälper det också med att motarbeta känslan av hopplöshet. Vi vill inte mera invaggas i apati eller förnekelse, utan stå upp för vår framtid och inbilla oss nya framtider utanför de nuvarande inramningarna för rimlighet.

Aurora Blomberg

Litteratur:

Hellevik, Ottar. 2002. ”Beliefs, Attitudes, and Behavior towards the Environment”. ProSus, 7-19.

Marshall, George. 2014. Don’t even think about it: why our brains are wired to ignore climate change. Bloomsbury USA.

Norgaard, Kari Marie. 2011. Living in Denial: Climate Change, Emotions, and Everyday Life Cambridge, Mass: MIT Press.

Zerubavel, Eviatar. 1997. Social Mindscapes: An Invitation to Cognitive Sociology. Cambridge, MA: Harvard University Press. ​​​​​​​

Zerubavel, Eviatar. 2006. The Elephant in the Room: Silence and Denial in Everyday Life. Oxford: Oxford University Press.